Irina Hoyer-Viitala har utsetts till Årets Emsalöbo efter ett decennium bakom disken i Byaboden. Hon lämnar sitt arbete, men inte den ö hon säger har lärt henne mer om människans godhet än någon annan plats.

När Irina Hoyer-Viitala talar om Emsalö stannar hon ofta upp. Orden måste få landa rätt.

– Det är människorna och innehållet jag kommer att sakna mest. Det har blivit som en stor familj, säger hon. Victoria, Merja, Brenda och så alla kunderna – den ena ljuvligare än den andra.”

De senaste tio åren beskriver hon som en av livets oväntade gåvor. Hon har bytt bransch många gånger, ”för livet är till för att lära och uppleva”, men butiksarbetet överraskade henne ändå.

– Jobbet är så omväxlande. Det är så roligt att man ju inte får mej bort härifrån om kvällarna.

En förändring som aldrig skrämde

I en värld där många ryggar för det nya fann Irina tvärtom mod.

– Här har jag aldrig varit rädd. Det är så humant. Man gör det man kan och lär sig resten. Folk är öppna och underbart förstående.

En av de svåraste stunderna kom tidigt i karriären: hela butikskassan stals.

– Jag som alltid tror gott om människor tappade tron för en stund. Det kändes som att grunden rasade.

Men byborna samlade ihop pengar och räddade verksamheten.

– Det var så otroligt vackert. Tack vare dem återfick jag tron på det goda i människan.

Runda bordets magi

Irinas hjärta finns i kaffehörnan.

– Jag har vittnat de mest fascinerande samtalen där. Kring det runda bordet är alla jämlika. Man vet aldrig vem som kliver in genom dörren och bidrar till att diskussionen tar en ny vändning.

Efter årsskiftet blir det antagligen hon själv som sitter där och diskuterar i flera timmar – för första gången utan brådska.

Malin (Jalkanen) får väl schasa ut mig sedan när hon tycker att jag suttit tillräckligt länge, säger Irina och skrattar.

Nuttes profetia går i uppfyllelse när den oväntade kärleken stiger in genom dörren

Och så en dag kommer Teuvo, jämnårig med Irina, in i Byaboden. De slår sig ner, börjar tala om meningen med livet – och plötsligt är de ett par.

Irina hade lovat sig själv ett liv utan man efter tjugo år på egen hand.

– Jag har klarat mig utmärkt. Hugger min ved och reparerar huset själv. Allt fixar sig. Vad behöver jag en man till?

Men en gammal vän, Nutte, (Roger Öhman) hade sett något hon själv inte såg. ”Tro inte att du kan undvika det. Du drabbas nog av en karl ännu,” hade han sagt.

Teuvo, som förlorat sin fru efter ett långt och lyckligt äktenskap, hade inte heller planerat något nytt. Men vid det runda bordet hade ingen av dem något val.

– Det sa bara poff och så var vi ett par, säger Irina, och strålar mer än vanligt, så där som man gör när man är nykär.

Emsalö fick sin Årets Emsalöbo – och Irina fick något ännu större tillbaka. En gemenskap och en kärlek som klev in genom dörren, då hon minst anade det.

Irinas sista arbetsdag på Byaboden är den 24.12 2025.

Av Byarådet får Irina Hoyer-Viitala champagne att skåla med för hennes nya titel.

Årets Emsalöbo är en person som med hjärta, vilja och vishet har erbjudit något utöver det vanliga till emsalöborna. Hon har genom uppoffrande insatser, omtänksamhet och initiativförmåga gått steget längre – inte bara för att hjälpa, utan för att verkligen göra skillnad.

Denna person har bidragit till att förstärka gemenskapen i praktiken, och gjort det lilla extra – varje gång, över alla förväntningar. Om vi alla följer hennes exempel om att värna om varandra kan vi som ö och som människor se fram emot en strålande framtid.

Emsalö Allmogeförenings Jontte Rönnholm premierar Irina Hoyer-Viitala.